KRÖNIKA • Martin Saxlind skriver om religionsfrihet, koranbränningar och liberalismens svaghet inför islam.

Människornas och folkens väg till sin Gud skiljer sig åt, allt utifrån var och ens rasliga egenart. 

Anton Holzner, i "Nordisk gudstro"

Den här veckans omröstning på Nordfront handlar om hur våra läsare ser på koranbränningarna. Det är en fråga som vi diskuterat fram och tillbaka i Radio Nordfront flera gånger också.

De flesta av Nordfronts läsare uppger att de är för koranbränningarna. Mitt eget ärliga svar var ”Jag vet inte”, för frågan är komplicerad.

Till att börja med ogillar jag i princip alla inblandade aktörer. Jag ogillar personerna som eldar koranerna och deras liberala kritik av islam; jag ogillar kaosb****r som eldar bilar och slåss med polisen i Sverige; och jag ogillar våra politiker som smörar för muslimer, viker sig för Erdogan och hycklar kring sin egen liberalism.

Själva handlingen att elda en koran kränker inte mig på djupet då jag inte själv är muslim eller anhängare av någon annan etablerad religion. Samtidigt har jag mer respekt för konservativa muslimer än för rabiata liberaler som vill påtvinga muslimer judeo-västerländsk feminism och HBTQP-problematik.

Så jag skulle inte själv vilja elda en koran, men jag är inte heller för ett juridiskt förbud mot koranbränningar. Detta eftersom det i så fall först borde införas förbud mot kränkningar av många andra saker som borde vara mer skyddade av svensk lag än en bok som i princip bara ses som helig av utlänningar. Mer rimliga saker att förbjuda i Sverige hade till exempel varit förbud mot kränkningar av det svenska folket, vår historia och traditioner, våra symboler och våra etablerade religioner (asatron och kristendomen).

Det är också här det liberala hyckleriet kommer in och visar sitt fula ansikte. För många liberaler som nu säger att koranbränningar är ”opassande” och ”kanske borde förbjudas” har inga problem med ”Piss Christ” eller andra provokationer mot kristen tro.

Liberalerna visar inte heller någon sympati för kristna som högljutt protesterar mot aborter, tvärtom ses sådana kristna ofta som avskum som ska krossas istället för att resoneras med. Muslimer som attackerar poliser i Sverige och svenska ambassaden i Irak ser man däremot mellan fingrarna med och behandlar som rimliga människor som vi borde kompromissa med (de arga turkarna ska vi till och med ingå en ohelig allians med!).

Det här hyckleriet bottnar förstås inte i att liberaler rent teologiskt sett föredrar islam framför kristendom, utan det bottnar i den anti-vita hjärntvätten. Konservativa kristna är nämligen i praktiken oftast vita människor och konservativa vita människor är alltid avskum enligt propagandan som ständigt framförs i etablerad lögnmedia, via underhållningsindustrins filmer och TV-serier samt inom den kulturmarxistiska akademiska världen.^[1] Vurmandet och daltandet inför islam handlar omvänt om att vita samhällen inte får sätta ner foten mot icke-vita människor, vilket muslimer i praktiken nästan alltid är.^[2]

Religionsfrihetens innebörd

Principfasta liberaler borde inte visa någon som helst tolerans mot muslimer som genom våld och hot försöker tysta religionskritiker. Den liberala religionsfriheten handlar ju i grund och botten om frihet från religion.

Religionsfrihet är att det inte finns någon statskyrka som människor måste vara med i eller någon statsreligion som dikterar vad människor ska tro på eller hur de lever sina liv. Religionsfriheten är framför allt till för att skydda ateister och deras rätt att fritt kritisera religion. Först i sista hand försvarar religionsfriheten de etablerade religionerna genom att inkludera dem i den liberala uppfattningen att ”alla får tro på vad de vill”. Men det går inte att vända den liberala religionsfriheten till att religiösa människor ska befrias från risken att känna obehag över att någon kritiserar eller kränker deras religion, för att kritisera religion är som sagt var en del av religionsfriheten (och yttrandefriheten). Religiösa människor ska alltså, i ett samhälle med religionsfrihet, inte kunna ställa krav på att andra individer eller samhället i stort ska anpassas utifrån deras religiöst grundade önskemål.^[3]

Det mångkulturella samhällsexperimentet och liberalernas undfallenhet inför icke-vita människors krav och önskemål har dock börjat leda i den riktningen, till exempel på så sätt att man tillåter muslimska kvinnor att i praktiken vara maskerade i sammanhang där det ur alla andra synvinklar (än deras religiösa synvinkel) är olämpligt att vara maskerad. Det och liknande eftergifter, som rätten att ta rast för att kunna följa islamska böneseder eller religiös specialkost i gemensamma matsalar, leder till en utveckling där ordet religionsfrihet används för att skapa privilegier för religiösa människor istället för att upprätthålla juridisk jämlikhet mellan religiösa och icke-religiösa.

Att förbjuda koranbränningar vore att ta ett till stort kliv i den felaktiga riktningen och om det bara skulle vara islam som skyddades vore det dessutom en smygislamisering och kapitulation inför hot om våld, då muslimska fundamentalister både i Sverige och på ett internationellt plan besitter ett helt annat våldskapital än till exempel kristna fundamentalister.^[4] Om våra politiker istället väljer att införa ett mer brett förbud mot kränkningar av religioner kan det kanske se mer principfast ut på pappret, men det vore ändå en oönskvärd utveckling – eftersom en sådan lag nästan helt garanterat främst skulle komma att utnyttjas av judar och muslimer (icke-europeiska etnoreligoner) och användas mot vita nationalister som ifrågasätter folkutbytespolitiken och det mångkulturella samhällskaoset.

Utan att i övrigt vara liberal vill jag för egen del faktiskt leva i ett samhälle med religionsfrihet. Jag tycker också att muslimer, istället för att integrera sig och förlora sitt ursprung, borde återvandra till de länder där deras religion i många fall är en positiv social kraft och inte en ständig källa till konflikt och friktion, vilket religionen uppenbarligen är i Sverige.

Tillägg:

• 1. Som fotnot bör så klart påpekas att media, underhållningsindustri och den akademiska världen till stor del ägs eller på andra sätt kontrolleras av personer som varken är vita, kristna eller muslimer, men den frågan ligger lite utanför den här artikelns ramar.
• 2. Samma daltande som våldsamma muslimer utsätts för i Europa kunde vi se i USA under BLM-terrorn. Icke-vita målas alltid upp som offer i den kontrollerade samhällsdebatten, detta även när de helt uppenbart begår brott och beter sig dåligt. Lösningarna som föreslås för att stoppa deras kriminalitet är aldrig straff eller hårdare skötsamhetskrav utan högre bidrag, fler fritidsgårdar och liknande eftergifter.
• 3. Religionsfrihet kan precis som vissa andra liberala dogmer bli odemokratiskt om den demokratiska majoriteten faktiskt vill ha en stat med religiöst dikterad lagstiftning. Det är också därför jag inte har ett problem med att vissa muslimska länder har sharialagar eller att östeuropeiska länder genomsyras av ortodox eller katolsk kristendom, för i de länderna speglar de religiösa påbuden i stor utsträckningen en folkvilja och fungerar som en sund motvikt mot den västerländska liberalismen som är en social cancer.
• 4. Utöver den anti-vita aspekten är det också just muslimers våldskapacitet och våldsutövning som får liberala samhällen att vara undergivna mot islam på ett sätt som rimmar illa med liberal ideologi. Att attackera andra religioner på det rent religiösa planet kostar inte lika mycket som att göra det mot islam, eftersom attacker mot islam väcker mer hat, hot och våld. Ett exempel på den här nervösa svagheten var när Jens Orback argumenterade till försvar för islam efter att muslimer mördat en konstnär: "Det är också ett försvar för dig och mig, att någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi de andras rätt, ja då går vi lite tryggare."